Charlie

När ska jag mogna tillräckligt mkt för att inse att det verkliga livet aldrig ngnsin kommer att bli som i filmerna? När ska jag inse att kärlek inte kommer när man behöver den som mest? När ska jag inse att jag måste sluta slösa bort mitt liv framför datan och börja bränna bort fettcellerna som håller på att äta upp min kropp invändigt pga min extremt dåliga kost och höga intag av sockerhaltiga matvaror? Ibland blir jag så less på mig själv att jag nästan kväljs vid tanken av just mig själv. Detta är pga en bristande livslust, en saknad av ngt nytt fräscht och självklart en enormt bristande ekonomi pga min sjukdom shoppaholik. Man skulle kunna sammanfatta hela mig som ett totalt nerv vrak - redo att explodera och självförintas. Jag är en ostabil själ som defenitivt inte behöver ngn kille att bekymmra mig över, som inte behöver ngt annat än en riktig omvändning, en vändpunkt som bör inträffa ganska så snart. Ngt som får mig att vilja gå vidare, ngt som får mig att vilja vara mig, ngt som får mig att känna mig bra för den jag är. How about this; How to repare your fucked up life in 10 days?!
Sen är det nog så att jag sitter i den här sitsen jag sitter i just för att jag är en konstnärssjäl. En själ som är gjord för att vara ensam och besynnerlig? Well I dont know...


cs