Charlie

En dag bor jag inte här mera. Så fort chansen kommer lämnar jag allt detta. Bort mot varmare länder och ljusare framtider än detta iskalla, känslolösa ställe. Jag längtar efter så mkt i mitt liv som jag definitivt inte kommer att finna eller få här. Jag är som ett ofärdigt pussel - det fattas många bitar. Kanske står en 8:onde flytt för dörren snart? Hoppet tycks vara förgäves i detta tillstånd, bara en dåres hopp återstår.
Pratade med en bekant för någon dag sen, han lever verkligen min dröm - han reser dit han vill, bor var han vill precis så som jag vill ha det. Men jag är så vemodig gällande detta; en liten del av mig vill plugga klart media, men en allt för stor del av mig skriker inombords och säger: "Världen är större än detta, har så mkt mer att erbjuda dig än denna inavelsstad!" Och kanske är det då paniken stiger i mitt huvud av tanken att jag lever nu och kanske inte sen som uppmuntrar den lekande tanken att bara lämna allt tråkigt för ett tag och bara njuta av livet och världen i sin helhet. Fan nu lever man som en robot, inprogramerad att lära sig allt. Man går upp på morgonen, äter, klär sig, går till skolan, präntar in mer saker än hjärnan hinner med, går hem, äter middag, kollar på tv (i bästa fall i sällskap med en vän eller så sitter man vid datan) sen går man och lägger sig så har en hel dag gått förbi (som för mig är dyrbar tid som blir bortslösad på tråkigt skit) och allt man hinner med att se på en hel dag är Östersund igen som man inte alls har sett varje dag i sitt sjuttonåriga liv - en syn som får själen att vilja begå självmord. Jag vet inte vad det är för fel på mig, det är bara så att jag inte vill bo här resten av mitt liv och jag tycks vara så ensam om denna åsikt för ingen av mina vänner vill lämna den här skiten (på riktigt). Dom kanske har ngt magiskt i synen som gör att den här staden ser ut att vara mer än vad den är. Denna magiska förmåga har jag tyvärr inte känt det minsta utav.

Tänker på hur en klass reunion för gamla 9:an från Änge skulle kunna se ut om 20 år. Kanske är jag en av dessa människor som fylld av förväntan förbereder sig både fysiskt och psykiskt veckor i förväg, eller är jag kanske den som helt enkelt skiter i den, eller är jag kanske den som bara kommer för skojs skull, eller helt enkelt den som är så upptagen av jobbet och karriären att jag inte har tid? Jag tror att framtiden är oskriven just för att vi ska få chansen att ändra riktningar på vägen genom livet. Lite liksom att man bestämmer över sitt öde fast man är helt omedveten om det. På tal om öden så blir jag ibland så avundsjuk på alla dessa sjukt lyckligt lottade själarna som vid 18 års ålder är svinrik eller blir världskänd modell vid 16. Nu är det ju så att jag varken har längden eller utseendet som en modell, jag har heller inga miljoner under resårmadrassen. Så vad blir mitt öde, eller slump om man nu vill kalla det så? Är otroligt nyfiken om det kommer bli ett framgångsrikt öde eller ett totalt flippat. Jag ska ju självklart göra allt jag kan för att påverka detta öde till det bättre men som sagt vet man aldrig vart det slutar.
Livet är en dyrbar gåva som man ska ta väl vara på och leva ut till 100 %.

cs