Efterklok
Det finns saker man kommer på i efterhand, efterklok vill jag minnas att ordet var...
Att det finns idioter till killar i den här världen vet jag redan om, men om det är värt att mista en vän på det sättet - det vet jag inte riktigt om det stämmer här inne, djupt här inne. Det är ett ganska stort tomrum utan dig här hos mig. Gud, hela jag är snart svart av tomrum, hål efter vänner - sådana som du som "straffats" i onödan. Frågan är, står jag ensam kvar nu eller finns du där när jag ber om förlåtelse? Står du där med samma gamla leende och öppna armar till din mjuka famn? Står du där med din klokhet och ditt uppmuntrande pepptalk? Står du kvar där trots allt vi orsakat varandra: missförstånd efter missförstånd, lockelser efter lockelser, misstag efter misstag? En hel sommar väntar framför oss nu, vad gör du då? Då när våra vägar ej kommer att mötas pga påtvingade möten? Tänker du någonsin på mig? Saknar du någonsin allt vi gjort, upplevt och genomgått? Saknar du mig? Nej, dessa frågor kräver inte bara ett svar, dessa frågor kräver förklaringar och förlåtandets helande förmåga. Förlåtandet som jag tror är bra för både dig och mig.
Hjärtat dör långsamt...
Tappar allt hopp likt
träden tappar sina löv.
Till slut finns inget kvar,
inget hopp... Ingenting alls.
Hon sminkar sig för att dölja det,
hennes ögon är som vattnet,
hon ska aldrig önska sig något,
hon ska aldrig ha känslor.
Ett smärtsamt leverne, allt annat är skuggor.
Allt annat är hemligt...
Jag saknar dig C.